KVINNAN I KLIPPAN
Research 12/5 2008 i Tanum
Ni kan även se mer foton på Nyhetsbloggen.
Jag har hela tiden vetat att boken ska mynna ut bland hällristningarna i Tanum - det största hällristningsområdet i världen som även är upptaget på UNESCO:s världsarvs-lista.
Denna soliga måndag 12/5 åkte jag och Eva upp till Vitlycke muséum, där experter stod redo för att guida mig runt i det 45 kvadratmeter stora området. Världsarvet omfattar nästan 500 hällristningshällar.
Vitlycke museum ligger mitt inne i området av hällristningar. Här finns ett fantastiskt bibliotek och arkiv, massor med aktiviteter både för vuxna och barn och många spännande vandringar, bl a under månljusa nätter! Hit anlände vi vid lunchdags och efter en snabb kaffe var det dags att ge sig ut.
Här är jag och Petra, som är informationsansvarig. Hon gjorde allt hon kunde för att hjälpa mig med min "research" och lyckades få med sig Lasse Bengtsson, mega-expert på hällristningar. Lasse har ägnat 22 år åt forskning om bronsåldern och vad han inte vet är inte värt att veta.
Första anhalten blev Aspeberget, som är helt översållat av hällristningar. De är ifyllda och därför lätta för besökare att njuta av. Här visar Lasse de olika symbolerna och berättar om deras innebörd.
Motiven är inte hämtade från vardagen utan är troligtvis rituella. Man ser inte heller några jaktscener. Folket som ristade dessa teckningar levde på fiske och boskapsskötsel. Båtarna var viktiga och förr i tiden gick havet ända upp till dessa klippor. Men båten stod också för färden över till andra sidan. Bronsåldersfolket (1800 f Kr - 500 f Kr) var soldyrkare och solskivan återkommer i många ristningar, bl a dragen av hästar. Man hade ett rikt utbyte med kontinenten. Bl a har en bronstrumma hittats i Skåne som är exakt likadan som ett fynd i Ungern. Trummorna kommer från samma tillverkare.
Det finns väldigt få kvinnor inristade, mindre än 10% av alla figurer. Kanske deltog inte kvinnorna i ceremonierna på samma sätt.
Tyvärr kommer flertalet hällristningar att försvinna med tiden eftersom berget vittrar sönder. P g a utsläpp och miljögifter har söndringen ökat katastrofalt. Här försöker man rädda en av de största hällristningarna med unika symboler till eftervärlden genom att täcka över den. Arkeologerna vill dokumentera ristningarna, men det fattas pengar. Ett stort tack går till Aina Barnevik - Percy Barneviks fru - som öppnat en stiftelse för bevarandet av dessa unika forntidsfynd och även skänkt en ansenlig summa, som gör att arbetet kan fortskrida.
Vi gav oss iväg bort från turistområdet, rätt ut i naturen. Endast 4 av de nästan 500 hällristningsplatserna är uppskyltade och ifyllda. Till sist nådde vi denna häll som också kryllade av symboler. För oss med otränade ögon är de svåra att se - men inte för Lasse, som hittade hällristningar lite överallt.
Bronsåldersmänniskorna valde hällar som vette mot söder eller öster där vattnet alltid rann över klippan. Det här är ett bra exempel. Ännu idag sipprar vattnet fram över ristningarna. Men allra bäst framträder inristningarna på natten med ljus från sidan. Då stiger figurerna nästan ut ur klippan och blir nästintill levande, för att då solen står som högst försvinna djupt inne i klippan igen. Kanske ristade forntidsmänniskorna dessa symboler på natten i eldens sken, kanske var det då ceremonierna utfördes för att frammana bergets makter.